fredag 17 januari 2014

Ekologiskt kontra gedigen konsumentinformation?

Naturskyddsföreningen hade i dagarna en uppmärksammad facebook-kampanj om att välja ekologiskt där de exemplifierade med eko-gräddfil och listade en lång rad problem med den o-ekologiska gräddfilen där man pratade om att korna matades med soja från Latinamerika som besprutats med bekämpningsmedel som är otillåtna i Sverige och att ekobonden sprider ut kornas gödsel på sin mark, osv. Genast fick man mothugg från svenska bönder som inte odlar ekologiskt men som ändå inte matar korna med soja hela tiden och det påpekades att det är lag i Sverige på att bönder måste sprida ut sin gödsel på markerna, eko-bonde eller inte. På deras hemsida för kampanjen "byt till eko" finns flera korta texter och en liten film om eko som inte riktigt håller måttet eftersom de är alldeles för kraftigt förenklade, till den grad att de blir missvisande. Detta är lite synd, eftersom i grund och botten stämmer sakerna de skriver om i hög grad och baseras på forskning. Man öppnar alltså upp sig för dräpande kritik genom att generalisera så kraftigt och uttala sig så kategoriskt, och man passar alltför perfekt in i en myt om de knäppa miljövännerna, när den enkla sanningen i lite mer nyanserad form borde räcka för att få många att välja ekologiskt. Som forskare tycker jag (Flora) att trots att jag är övertygad om att det är bäst för oss på väldigt många sätt om vi går över mer till ekologiskt, att det blir problematiskt med så onyanserade propaganda-artade kampanjer och att pressavdelningen på Naturskyddsföreningen skulle kunna tagga ner lite och ge folk lite cred för att de faktiskt kan ta till sig lite mer nyanserad information och välja ekologiskt ändå.

När vi diskuterade vidare kring detta här hemma kom vi fram till att det som kanske är mest synd är att det ryms ett väldigt stort spann inom den "konventionella" (eller o-ekologiska som de kallar det) odlingen/djurhållningen och att nyanserna inom det spannet förblir osynligt för konsumenten. Det som inte är eko/KRAV-märkt kan vara alltifrån riktigt bra produkter som är nästintill lika bra eller till och med i vissa fall bättre miljö, klimat och hälsomässigt än ekologiska produkter, till den värsta sortens superbesprutade, miljöförstörande klimatboveri.

Konsumenterna skulle behöva mycket mer information än vad man kan få genom eko-märkningen. På mat som på något sätt är "sammansatt", exempelvis bröd, ost, skinka etc. så måste man ju numera skriva ut ingredienslistan enligt noggranna föreskrifter, man ska ange köttprocent i korv, märka ut tillsatser och så vidare. Men "rena" produkter, såsom frukt, grönsaker, kött och fisk vet konsumenten fortfarande väldigt lite om. Eko-märkningar och ursprungsbeteckningar är egentligen det enda vi har att gå efter. Om man inte har råd, kan eller vill köpa en ekologisk produkt, om den är slut eller är halvrutten eller inte finns, och man fortfarande vill välja en icke-ekologisk produkt som man hoppas ska vara så miljövänlig som möjligt, ja då har man inte mycket chans att kunna göra en bedömning av vad som är bäst. Och ska man välja ekologiskt som transporterats jättelångt, eller kan en svensk gurka vara relativt obesprutad egentligen? När det publiceras listor på de mest och minst besprutade grödorna inser man hur lite koll man har som konsument egentligen, hur sjutton ska man kunna veta att vindruvor ofta är rena giftbomber men att avokado är relativt lite besprutade?

Men, tänk om konsumenterna kunde få mycket mer information även vad gällde frukt, grönt, fisk och kött? Istället för att bara få veta om tomaterna är ekologiska eller inte och om ursprungslandet är Italien eller Sverige, så kunde man få reda på hur mycket bekämpningsmedel som sprutats på dem, hur mycket konstgödsel som använts per kvadratmeter, hur långt de transporterats i kilometer och på vilket sätt, samt om de utsatts för någon slags efterbehandling eller inte.

Vilka tomater ska man välja till tomatsalladen?
Tänk tanken, att du en dag i oktober (vi kan säga att det är den 21 oktober) står i affären och är sugen på att göra tomatsallad. Du tittar på två liknande högar med tomater, men så står det på skylten bredvid följande information

Tomater, 31 kr/kg
Sort: Alba
Odlade: Grens gård, Skåne, Sverige
Bekämpningsmedel: inga
Enbart naturgödsel
Skördade: 17 oktober 
Tranport: lastbil, 627 km
Övrig behandling: ingen

Tomater, 19.90 kr/kg
Sort: Angelfire
Odlade: Monte Amiata, Piemonte, Italen
Bekämpningsmedel: Procymidon, 1 kg/ha, 4 tillfällen; Klortalonil, 2 kg/ha, 5 tillfällen; bitertanol, 2,5 kg/ha, 3 tillfällen, Cyprodinil, 0,5 kg/ha, 6 tillfällen; Pyrimetanil, 1,5 kg/ha, 4 tillfällen, Pyridaben, 1 kg/ha, 2 tillfällen.
Konstgödsel NPK, 2 kg/ha, 3 tillfällen
Skördade: 3 september 
Transport: flygtransport, 2350 km.
Övrig behandling: etylengas

Blir det inte ganska uppenbart för vem som helst vad det är man betalar för när man betalar 11,10 kr mer per kilo för den första typen av tomater när man kan läsa på en sådan skylt? Då behöver man inte ens bry sig särskilt mycket om ifall den första tomattypen är ekologiskt märkt eller inte, man kan bestämma sig för att detta duger bra för mig. Vore inte det skönt om det vore lag på att ge sådan information?

Och ja, jag inser att det är svårt att genomföra praktiskt när en uppköpare i praktiken köper från många gårdar som spridit ut många slags medel och hur ska man beräkna transport i kilometer när det är från olika platser till centrallager till enskilda butiker o.s.v. och nej, texten ovan ska inte ses som om det är ett typexempel för ekologisk eller o-ekologisk tomatodling eftersom jag bara försökte skriva ett exempel utan att vara särskilt insatt i kommersiell tomatodling, men ändå. Även ingrediensförteckningarna och kaloriberäkningarna etc. som nu är standard på vissa typer av livsmedel var säkert inte lätta att göra till en början, men man lyckades och efterhand har det blivit lätt när rutinerna satt sig. Så tänk om man skulle kunna få chans till en sådan konsumentmakt någon gång i framtiden... det vore något att skapa visioner om.

1 kommentar: