fredag 29 november 2013

Barn och mat del 1: Aptit, matvägran, grönsaker och inställning till maten i åldern 1-ca 3 år

Freja testar att äta med pinnar. Det blir tummen upp för
haricots verts med chili, sötsur fisk och jasminris, tummen
ner denna gång för mangold med bacon och stekt ris med räkor.
När vi som haft ett stort matintresse och älskat att ägna en massa tid åt att laga mat tillsammans skulle få barn fick vi höra många uppgivna kommentarer av stilen: "jaja, det där matintresset kan ni ju lägga på hyllan nu när ni får barn, ni kommer inte hinna laga avancerad mat och det blir till slut köttbullar var och varannan dag eftersom det är det enda barnen äter..." Detta kändes för oss som ett horribelt resultat av beslutet att skaffa barn! Vi har därför varit rörande överens om att är det något vi tänker satsa på som föräldrar så är det att få Freja intresserad av mat och matlagning, smaker, grönsaker och en varierad kost (och ja, det innebar naturligtvis att vi inte kunde satsa på en rad andra saker). Hittils har vi lyckats bra med det tycker vi själva, hon är nu 2,5 år har hittills ätit med god aptit, en mycket varierande kost med många olika sorters ingredienser och grönsaker och vi behöver anpassa oss väldigt lite till henne när vi lagar mat. Men, hon är ännu liten och kan mycket väl komma att matvägra i framtiden förstås!

Vi hör många klaga på att barnen inte äter ordentligt, äter väldigt ensidigt och framförallt att de inte äter grönsaker och tänkte därför dela med oss av lite tips och idéer om hur vi har gjort, eftersom detta är något som vi ägnat en hel del tankemöda och energi åt att  fundera och läsa på kring. Det är dock viktigt att inse att barn är olika och att en del har lättare att ta till sig nya smaker än andra som är mer skeptiska i grunden. Barn har en naturlig inbyggd rädsla för vissa smaker och för ny mat, detta är för att de inte ska bli förgiftade av att stoppa vad som helst i munnen. Hos en del barn är denna rädlsa starkare än hos andra. Så stressa inte upp er ifall ni har testat olika tips och ert barn fortfarande är skeptisk till många olika maträtter!

I detta första inlägg skriver vi om att grundlägga matvanor från 1-årsåldern och hur man kan tänka kring maten och vad man kommunicerar till barnet. Vi planerar ett nästa inlägg när Freja närmar sig 4 år, där vi skriver mer om hur det har gått att skapa entusiasm kring mat, ingredienser, matlagning och respekt för maten som är vår föresats. Dessutom har vi sedan tidigare skrivit om välling och barnmat för barn under 1 år samt om metoden baby-led weaning som fungerar från 7-8 månader och uppåt. Vi har också länkat till etiketten barn då vi tyckt att vissa rätter brukar vara populära hos barn eller där de lättare kan vara med och laga maten.

Finns det något magiskt tips som vi tänker dela med oss av? Inte direkt, som med allting annat vad gäller barn så tror vi att det går att få igenom de saker man verkligen prioriterar, och det är väl i så fall det som har varit vår "hemlighet", att vi prioriterat just denna fråga. Livet med barn karaktäriseras av brist på tid och ork, därför orkar man inte prioritera allt och ta alla strider. Det man brinner för och väljer att kämpa med brukar man få igenom - tycker exempelvis vissa föräldrar att det är jätteviktigt att barnen är ute mycket så ser de till att få tid för friluftsliv, kanske på bekostnad av att laga mat från grunden hela tiden. Vi har istället fokuserat på matlagning från grunden och gemensamma måltider som får ta lång tid, på bekostnad av t.ex. olika organisarede fritidsaktiviteter, Vi skjutsar inte till fotbollsträningar, ridning, mm och har ofta fått prioritera bort att rita eller bygga med lego med Freja till förmån för matlagningen. Visst har vi ofta känt oss som dåliga föräldrar för att vi prioriterar bort dessa saker! Därför tycker vi att den första frågan man ärligt ska försöka ställa sig innan man funderar på att ta strid för maten är: Är jag/vi tillräckligt intresserade av matfrågan för att orka fokusera på, prioritera och ta strid för matvanorna hemma? Vad kan vi tänka oss att prioritera bort?Det går inte att satsa på allt, så enkelt är det!

Ett första tips är att ha en realistisk förväntning på hur mycket barnen äter, redan här kan många problem undvikas. Många upplever att problemen med dålig aptit börjar kring 1-års åldern. Föräldrarna är vana vid att babyn har haft god aptit innan, men sedan börjar 1-åringen rata mat och äta mindre, och föräldrarna får panik och börjar truga. Faktum är dock att barn kring 1-års åldern genomgår en ganska dramatisk minskning i sin aptit, vilket är helt naturligt. För det första så fokuserar barnet under första levnadsåret på att växa väldigt mycket - under den tiden tredubblar babyn sin vikt, och skulle den fortsätta med det efter 1-års åldern skulle man få en tvååring som väger över 30 kilo. Mellan 1 och 2 år ökar barnet dock relativt lite i vikt och utvecklingen fokuserar på andra saker - exempelvis att utveckla hjärnan och motoriken, och för detta är det jätteviktigt att barnen får i sig mat av hög kvalité snarare än att de får i sig mycket mat/många kalorier. Bättre en mindre portion lax, broccoli, ärtor och oliver än att de har "ätit ordentligt" av vitt bröd med smör, potatis och köttbullar/pasta med köttfärssås och inga grönsaker med andra ord. För det andra har man mellan 6 och 12 månader övergått stegvis från amning/flaskmatning till mer och mer fast föda, vilket ger illusionen av att barnets aptit ökar i rasande takt, när det egentligen handlar om att andelen fast föda ökar samtidigt som barnet förstås äter mer eftersom det blir större. För det tredje - när barnet börjat bemästra ätandet och utvecklar mer självständighet i 1-års åldern börjar det också inse att det själv kan välja att äta eller inte äta, och därmed kontrollera någonting konkret i sin omgivning i en period när det känner att det inte kan kontrollera mycket annat omkring det. Detta kan ge en lust att experimentera med egen vilja och att äta eller inte äta olika sorters mat, "för att jag kan". Det blir lite olyckligt om dessa tre faktorer samspelar redan i 1-års åldern till att skapa en jobbig situation kring maten där barnet känner sig pressat att tycka om vissa saker eller att äta och föräldrarnas tjat ger dålig stämning kring maten. Försök därför att ha en mer avslappnad attityd till maten och tänk på att barns kroppar ger dem impulser att äta på samma sätt som er egen kropp.

Det är dock klart - vi vill gärna att barnen ska äta när vi har varm mat förberedd och inte att deras kropp ska signalera hunger en timme senare, vilket förstås är en viktig anledning till trugandet. Något som de flesta egentligen tycker är självklart men som faktiskt är lätt att glömma bort är att se till att inte ge barnet snacks eller juice innan måltiderna för att aptiten ska vara på topp när man har förberett mat. Två timmar en innan en måltid ska barn helst bara dricka vatten (detta är också viktigt för tänderna förstås). Det blir exempelvis följande måltidsrytm för en 1-åring:  frukost kl 7, mellanmål kl 9.30, lunch kl 12, mellanmål kl 15.30, middag kl 18 och välling kl 19.30. Ingenting däremellan! Detta blir ibland svårt eftersom barnen kan börja tjata om hunger/mat ca 1/2 innan maten. Att planera så att maten inte blir försenad i onödan är då viktigt, samt att ha lite is i magen när tjatet sätter in. När Freja gnäller "jag är hungrig!" blir svaret "vad bra! Vi ska ju äta snart!"(Är det ofta mycket tjat innan tex just lunchen så bör man förstås fundera på ifall frukosten/mellanmålet borde bli större). Att ha relativt regelbundna måltider gör också mycket för aptiten då kroppen snabbt lär sig att förvänta sig mat vid dessa tidpunkter. Mellanmålen kan hållas relativt små, men ska inte enbart bestå av frukt eller kex som ger blodsockret en skjuts utan att ge magen så mycket att smälta, det bäddar för hungerattacker och tjut innan nästa måltid. En mindre macka med matigt pålägg som ost och skinka, jordnötssmör, avokado eller leverpastej, en liten skål med yoghurt och müsli med eller keso med skinkbitar i funkar bra. Är man på språng kan det duga med en banan eller en näve blandade nötter (om de är tillräckligt stora för att äta nötter). Läs mer om förslag på lämpliga mellanmål i detta inlägg. Saft, läsk, kakor och godis ska man undvika i möjligaste mån till vardags tycker vi, annars riskerar gnäll och matproblem att komma som ett brev på posten när blodsockret sjunker igen. Dessutom är det viktigt att barn får i sig många olika näringsämnen, bra fetter och bra protein så egentligen har vi inte "råd" att slösa bort kalorier på näringsfattiga men mättande sockerbomber som sedan förtar aptiten när nyttig, näringsrik mat serveras.

En till sak som vi upptäckt är att det finns mycket uppfattningar i samhället om vad barn tycker om och inte tycker om för mat och att många föräldrar tror från början att barnen inte kommer att tycka om exempelvis spenat, broccoli, oliver, mörk choklad eller starkare kryddor och därför aldrig ens testar. Vi själva har försökt att vara fördomsfria och har låtit henne testa det mesta, men har själva ändå upprepade gånger blivit förvånade när Freja har pekat och velat ha saker från vår tallrik som vi inte ens kommit på tanken på att erbjuda henne - exempelvis pizzasallad eller oliver när hon var 14 månader. Det som också är olyckligt tycker vi är att många snabbt bestämmer sig för att barnet tycker om x och y och tycker inte om z och sedan följer detta utan att testa igen. Barn behöver dels tid på sig att vänja sig vid och acceptera en ingrediens, och försök har visat att om man serverar samma sak några gånger så vänjer sig barnet vid att se ingrediensen och börjar kanske äta den när man serverar den för 5:e gången. Dels börjar barn utveckla egen vilja och egen identitet och det blir lätt en sak att hänga upp identiteten på: pasta är min favoriträtt, jag gillar inte broccoli. Smaken utvecklas hela tiden, även hos vuxna, och om man inte låst sig fast vid vad man gillar och inte gillar utan är öppen för att testa kan det ofta hända att man plötsligt börjar tycka om något man inte tyckte om innan. Detta tycker vi är viktigt att påpeka för barn! Säg t.ex: "jaha, tyckte du inte om det nu, det kanske kommer när du blir äldre". Bara att prata i termer av "tycker du inte om det än" antyder att detta inte är hugget i sten. Vi upplever att många föräldrar nästan förekommer barnen, exempelvis om de är bortbjudna och det serveras spenat genom att säga "Kalle gillar inte spenat" innan han ens har testat. Detta är säkert för att det känns dumt om barnet inte äter något som lagts upp på tallriken redan, men när nu spenaten redan är tillagad, varför inte säga "senaste gången Kalle testade spenat verkade han inte tycka om det, men nu har du ju blivit lite större så nu kanske du tycker om det, vill du testa?", eller bara inte säga något och se om inte Kalle kanske testar självmant?

Ett tips om man vill att barnet i alla fall ska smaka på något som det inte vill äta är att inte vara så "på" och så angelägen utan försöka väcka barnets nyfikenhet. Man kan börja med att försiktigt sträcka fram matbiten, inte för nära, och säga "lukta!". Barnet kan då själv sträcka fram näsan och lukta. Sedan kan man ta bort maten och lukta själv, prata lite om hur den luktar och vad det är. När man tar bort maten tar man också bort pressen att smaka och det får ofta effekten att barnets nyfikenhet kan växa. Då kan man hålla fram maten igen och säga "smaka lite, lite" och visa själv hur man tar lite, lite på tungan. Detta tycker ofta barn känns ofarligt. Låt barnet igen själv sträcka sig mot skeden/matbiten. Prata igen om hur det smakar. Säger nu barnet att det inte tycker om det, så kan man säga "Ok, då behöver du inte äta, kanske tycker du om det nästa gång" och äta upp maten med god aptit själv, inte försöka truga mer. Kanske ger det inte resultat denna måltid, men nästa gång kanske barnet smakar självmant och äter. Ett tips vi fått från en bok om detta som vi tycker fungerar väldigt bra är att prata mycket om maten medan man äter, om dess färg, form, konsistens o.s.v. Man kan prata om olika grönsaker exempelvis, vilka som är mjuka och vilka som är krispiga och knastrar när man äter. Det både känns bättre och fungerar bättre än att truga och lirka (en för pappa... här kommer bilen brum brum etc.) eller muta (ät lite till så får du mer efterrätt sedan...).

Sist men inte minst brukar vi också fråga varandra om maten var god, och svaret från Frejas sida brukar 9 gånger av 10 bli att hon tyckte "det var jättegott". Om det är något hon inte tycker om får hon förstås säga det, men här kommer en sista viktig princip hos oss - vi försöker att aldrig prata om mat som äcklig. Detta kanske känns som att försöka kämpa emot samhället i stort där detta tenderar att vara fullständigt accepterat, men vi tror det är jätteviktigt för att visa på matens värde och det har fungerat här hemma hittills, trots att andra barn på förskolan pratar om äcklig mat. Maten hemma är lagad med omsorg och kärlek, och ibland tycker man det är gott, ibland tycker man inte om vissa ingredienser eller maträtter. Maten ÄR inte god eller inte god, utan olika människor TYCKER den är mer eller mindre god, vilket faktiskt är en viktig skillnad. Och mat är faktiskt aldrig äckligt. Avloppsvatten är äckligt och bajs luktar äckligt. Men mat - är det rimligt att säga att den är äcklig? Viss mat kan ha blivit dålig ibland, men då kan man prata om den som att den har blivit dålig och oätlig, inte äcklig. Det är helt enkelt otrevligt att säga att mat som någon lagt ner tid och energi på att laga är äcklig och andra personer som tycker att maten är god ska inte behöva höra att den är äcklig. Ibland kanske maten inte blev helt bra, ett nytt recept kanske inte blev så lyckat eller så blev pastan överkokt, men då kan man ta upp just detta och fokusera på att identifiera problemet istället för att bara konstatera att det inte är gott ("den här broccolin kokade nog lite länge, den ät lite mjuk att tugga på och det är godare om den är lite mer tuggig eller hur...")  - det förhindrar att barnen konstaterar  "jag gillar inte broccoli" istället för att "denna gång blev inte broccolin så god som den kan vara".

Ska man erbjuda något annat om barnen inte tycker om maten? Vi försöker att inte studsa upp direkt och duka fram något annat, om Freja inte verkar gilla maten. Ibland börjar hon äta efter ett tag ändå och äter kanske till slut upp allt trots allt, och kanske går det att äta något av det som finns på bordet (man kan ju planera så att man kombinerar någon favoritingrediens med andra mer oprövade). Vi kan ta fram något enstaka komplement om det är rimligt att hon inte gillar det som erbjuds (tex om det är för starkt). Är det mat som hon ätit flera gånger förut och borde tycka om så erbjuder vi inget annat. Blir det en måltid som barnet knappt äter något är det bra att ändå försöka vänta till nästa måltid så att det inte blir så att det åker fram mackor direkt efter middagen om barnet inte ville ha middag, det blir lätt en ond cirkel. Är ni oroliga för att barnet ska bli på dåligt humör p.g.a. hunger eller vakna på natten kan ni kompensera lite i smyg genom att flytta fram nästa måltid lite, ge ett matigare mellanmål, eller ge lite mer välling än vanligt på kvällen om middagen blev skral.

Vad serverar man lämpligast till småbarn över 1 år då? Ja, de flesta recept som finns på denna blogg har vi serverat till vår dotter när hon var liten. Anpassningen har oftast handlat om hur vi lägger upp maten, särskilt vissa rätter som är "sammanblandade" kan få separeras lite så att hon får koll på ingredienserna. Som en wok med kokosmjölk exempelvis, då lägger vi upp riset på ena sidan av tallriken och sedan vi till att det går att se vilka grönsaker som simmar runt i såsen, så att hon känner igen morotsbitar, broccoli och laxbitar exempelvis (då äter hon ofta tex först alla morotsbitar, sedan alla laxbitar, osv). Hon har liksom många barn svårt för grönsaker som är för sönderkokta i konsistensen utan föredrar när de är råa eller åtminstone krispiga, men det passar bra med att det är godare och nyttigare att inte överkoka grönsaker. Mer "ihopkokta" rätter som lasagne eller köttfärsås funkar bra, så det är något med halvt igännkännbara grönsaker som är lite "sladdriga" som inte funkar, och så har jag märkt att många barn verkar känna. Det ska vara antingen eller - mat som har bitar som går att identifiera tydligt och äta separat, eller mat som kan klassas som "sås". Detta har säkert något att göra med ett psykologiskt behov av att kunna klassifiera saker i tydliga kategorier för att känna att man har koll på omvärlden.

Detta blev ett riktigt långt inlägg, grattis till er som orkade igenom hela! Dela gärna med er av egna tips eller tankar i kommentarerna, och utkik efter nästa inlägg på detta tema om ni tyckte detta var intressant!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar