Det har blivit krispigt kallt i luften och frosten gnistrar
på träden, vilket är ovanligt för Göteborg i början av december, men gör det
extra stämningsfullt att gå runt på Lisebergs mysiga julmarknad denna
decemberdag för några år sedan. När kylan börjar bita extra mycket i kinderna
tar vi oss in i en av de olika bodarna som säljer olika former av julbetonade
produkter, och trängs med många andra för att titta på korvar, sylt, honung,
ostar, must, knäckebröd och julgodis. Egentligen tycker vi om att göra julmaten
själva i så stor utsträckning som möjligt, men att göra egen salami, hemystad
ost eller hemgjord must går utanför det vi har kunskaper i eller har tid med,
liksom för många andra. Då tänker man att man kan passa på att stödja svenska
producenter som brukar ha svårt att tävla mot den industriproducerade maten
genom att köpa vissa produkter på marknad istället för på Coop. Visst, vi
tycker det är tråkigt att det ofta inte är ekologisk korv eller sylt, som vi brukar
köpa på Coop, men det kanske kompenseras till viss del av att det är småskaligt
och närproducerat? Det är också förstås dyrare än i affären, men man tänker att
man får något extra bra för pengarna, att det är svårt för små tillverkare att
matcha effektiviteten hos en industriell tillverkare men att man kanske satsar
mer på kvaliteten.
Därför blir vi lite förvånade när vi tittar på innehållsförteckningen
till renkorven och ser att den innehåller mindre än 20% renkött och i övrigt
mest fläskkött. Vi tittar även på älgkorven och vildsvinskorven och upptäcker
samma sak. Dessutom finns det en hel del tillsatser i korven som vi inte hade
förväntat oss av en småskalig tillverkare. Vi frågar den trevliga mannen som hurtfriskt
bjuder ut varorna och är generös med smakproverna om detta faktum. Han skruvar
lite besvärat på sig och mumlar något om att det behövs för smakens skull, att
det smakar för starkt med enbart ren i korven. Vi funderar lite på detta, och
diskuterar sinsemellan vad vi tycker om detta egentligen. Korvarna är rätt
dyra, men visst vore det gott med lite renkorv på julbordet… Och enbärsmust
vore väl lite festligt för dem som inte kan eller vill dricka öl? Men även på musten
ser ingredienslistan lite nedslående ut. Till slut faller vi ändå för fasaden
av gammaldags gemytlighet och försäljningssnacket och pungar ut med flera
hundralappar för en korv och tre flaskor must. Men känslan av att något inte
riktigt var som det skulle biter sig fast och släpper inte riktigt taget.
När så nyligen senaste numret av tidningen Hunger dimper ner i
brevlådan och vi läser Mats-Erik
Nilssons (författaren bakom Den hemlige kocken, Äkta vara, Döden i grytan och Saltad nota) reportage om företaget ”Svensk mathantverk” och hur de bluffar
sig fram på allehanda marknader och får folk att punga ut med hutlösa summor
för industritillverkad korv från Tyskland, faller allting på plats! Vi känner
väl igen produkterna som vi flera gånger köpt på marknader, trots att vi brukar
vara mycket noggranna med vad vi köper och försöker undvika tillsatser och köpa
ekologiskt så långt som möjligt. Så grundlurade vi blivit! Genom skicklig marknadsföring
som verkligen är långt över gränsen till vad som rimligen borde vara tillåtet lyckas
företaget ge sken av att vara något slags paraplyorganisation för svenskt småskaligt
mathantverk, vilket man alltså inte är. Visst tillverkas vissa av produkterna i
Sverige, men det är vanlig fabrikstillverkning och inte någon småskalig
gårdstillverkning eller det som vanligtvis brukar menas med begreppet
mathantverk. Drygt 30 procent av varorna tillverkas dock enligt Nilsson inte ens
av själva företaget utan köps in, bland annat från tyska fabriker som
exportföretaget Astro som säljer över 10 000 ton korv per år till 25 olika
länder, eller fabriken Edel som tillverkar karameller som i Tyskland säljs som
exempelvis Glühwein Herzchen, medan Svenskt Mathantverk döpt om dem till
”Farmor Ediths glögghjärtan” för att få dem att verka lite sådär gammaldags
idylliskt svenska. Farmor Edith som pryder många av deras produkter, är
tydligen namnet på företagets VD:s farmor som levde på 1920-talet. Oklart hur
hon har påverkat det tyska företagets industrirecept på godis, men tydligen är
det faktum att VD:n hade en farmor som levde på 20-talet tillräckligt argument
för att Svenskt Mathantverk i sin företagslogga skriver ”anno 1923”, trots att
företaget tydligen grundades 1992. Detta enligt vad VD:n själv förklarar för
Nilsson vid hans intervju!
Det som kanske är mest upprörande i sammanhanget är väl inte
att ett företag försöker slå dunster i folks ögon för att kunna sälja sina
varor till mångfaldigt högre pris än vad de egentligen skulle berättiga, utan
att Livsmedelsverkets regler är så fullständigt uddlösa att de faktiskt
tillåter detta. Det går alltså bra för Livsmedelsverket att ett företag säljer
”renkorv” som innehåller 17% renkött och 67% fläskkött, det går bra att sälja
tyska fabriksprodukter under varumärket ”Svenskt Mathantverk” med svenska
flaggan på burkarna. Det går bra att skriva ”vildhallonsylt” på burken med
svensk flagga på trots att hallonen mestadels kommer från vanliga odlade
hallon, och endast 30 % av hallonen är vilt plockade, tidvis i Bosnien. Och ta
169 kr kilot för hallonsylten när den egentligen är jämförbar med en sylt från
affären som kostar 100 kr mindre kilot. Livsmedelsverket verkar minst sagt
jobba för tillverkarna snarare än för konsumenterna om man ser till vad som får
passera deras granskning!
Det tristaste av allt är att detta drabbar de verkliga
småskaliga producenterna som försöker slå sig fram och får kämpa inte bara mot
stora industriproducenter utan mot dylika blufföretag som konkurrerar ut dem på
deras egen planhalva, genom att slå sig in på marknader och sälja
industriprodukter under falsk flagg av småskalighet. Säkert har de råd att erbjuda marknaderna någon slags provision eftersom de gör sig en rejäl hacka på försäljningen, det skulle kunna förklara varför vi börjat se detta företags typiska trähyllor med "anno 1923" i liten plåtplakett på marknader över hela landet. Bara den skalan, att producera så att det räcker till större delen av landets marknader, och att kunna producera allt från korv och sylt till senap, must och karameller antyder ju att det handlar om storskalig produktion.
Men innan man känner sig alltför maktlös i sammanhanget kan man inse att vi faktiskt kan göra något åt detta, vi och alla ni
bloggläsare! Nu när vi fått upp ögonen för detta kommer det inte vara lika lätt
att låta sig luras igen. Det är dags att
titta lite extra på vad man köper på julmarknaden, läsa på
innehållsförteckningen och ställa frågor till försäljaren. Säljer ett stånd
mängder av olika slags produkter kan det rimligen inte röra sig om något slags
gårdsproduktion, verkar försäljarna ha väldigt dålig koll på
produktionsprocessen kanske man också ska dra öronen åt sig. Ser
ingredienslistan lite väl industriell ut kan man också utgå ifrån att den är
det, och man ska aldrig låta sig luras av fasaden, hur skickligt den än är
upprättad med utklädda försäljare, små tyghättor på syltburken, svenska flaggor
och annat pynt.
Och tack, Mats-Erik Nilsson, för att du oförtrutet jobbar med att avslöja matbluffarna i samhället! Vi behöver dig! Till er som vill läsa mer om denna och liknande granskning av matfusket, eller ge bort en sista-minuten julklapp till en matintresserad person, kan vi rekommendera en prenumeration på Hunger!
Tack för en bra text! Har själv köpt dessa olika korvar på liseberg och förmodligen gått på precis samma sak. Ska vara mer obsevant i framtiden! God jul!
SvaraRaderaGod jul själv, Fredrik! Vi var idag på julmarknad på tema mat och dryck i Sigtuna och den var underbart fri från detta företag, det kändes som att man ansträngt sig för att se till att det stod riktiga småskaliga producenter längs gågatan. Vi köpte färsk korv med olika typer av viltkött som vi precis ätit, supergod var den och inga konstigheter alls!
SvaraRadera